Arkivets historia

Utdrag från SFT 2/11 (Jubileumsnummer):
Arkivet — en flyghistorisk guldgruva

Av LENNART BERNS

Utöver föreningsarkivet med protokoll, in- och utgående skrivelser och liknande, kom redan tidigt att byggas upp ett arkiv med publikationer av olika slag samt överupplagor av föreningens egna publikationer. I föreningens begynnelse var detta arkiv inte större än att det rymdes hemma hos styrelsemedlemmen Knut Brinck, men när medlemsantalet sköt fart efter att Nils Söderberg tillträtt som ordförande, ökade också arkivet i omfattning.

Det var inte bara medlemmar och andra gynnare som skänkte böcker, tidskrifter och allehanda handlingar utan också myndigheter och organisationer som gallrade i sina bestånd och därvid hade SFF i åtanke. Nils Söderberg ryckte därför i allehanda tåtar för att få till stånd ett mera ändamålsenligt arkiv. En av tåtarna var Sture Blomberg, verkställande direktör för Aktiebolaget Aerotransport, den svenska delen av SAS. Han såg till att SFF fick ett väl tilltaget källarförråd i det då SAS-ägda Lintaverken på Bromma. En annan tåt var Försvarets Materielverk som hjälpte till med hyllor, skrivbord och en frostlackerad, ångdriven skrivmaskin.

Arkivet växte raskt i omfattning. För att bringa ordning i samlingarna fick vi inledningsvis hjälp av en person som avlönades med arbetslöshetsstöd, men det var en tillfällig och inte särskilt funktionell lösning. Därför engagerades SFF-medlemmen, hallåmannen vid Sveriges Radio, Lars Hemmingsson, som bibliotekarie. För uppdraget fick han en mindre kontantersättning på 1 000 kr/år, huvudsakligen för att täcka resekostnaderna. Samtidigt inleddes en mera aktiv anskaffningspolitik, utgående från SFF:s stadgar där ändamålsparagrafen säger att ”Föreningen (skall) aktivt medverka till insamling, iståndsättning och vård av ... flyglitteratur och värdefulla handlingar rörande civilt och militärt flyg samt dokumentera såväl materiel- som personhistoria”. För ändamålet trycktes det bland annat upp donationsetiketter att fästas i böcker som man ville skulle komma till arkivet efter ens frånfälle. Några medlemmar upprördes över påminnelsen om sin dödlighet, men i stort fyllde etiketterna sitt syfte och Vi har fortsatt med dem på senare tid, om än med lite mindre burdus formulering.

Att ha arkivet på Lintaverken innebar både för- och nackdelar. Fördelen var att arkivet låg väl skyddat och dessutom hade en bra personalrestaurang. Vi hade också ett gott samarbete med deras informationsavdelning. Vi gengäldade deras välvillighet genom att under en jul låta ställa ut en primitiv jetmotor, den s.k. Lysholmsmotorn, i företagets entré. Nackdelarna med etableringen var restriktioner rörande tillträdet på grund av olika företags- och föreningsmässiga skäl. Lars Hemmingsson hade mottagning ett par lördagar i månaden, i övrigt hade styrelsen utfärdat en förteckning över dem som hade rätt att kvittera ut nyckeln till lokalen.

Utredning om arkivet
Nackdelarna med arkivet samt det faktum att mängden arkiverat material nått en så stor volym att något ytterligare ej rymdes, gjorde att föreningen vid ett arbetsutskottsmöte den 25 maj 1992 uppdrog åt dåvarande kassören Ingemar Hansson att utreda frågan om arkivets framtid. I utredningsgruppen ingick också Jan Waernberg och jag själv. Utredningsuppdraget var vältajmat, ty ungefär samtidigt meddelade Lintaverken att lokalerna — vi hade fått ytterligare ett intilliggande utrymme för huvudsakligen tidskriftsförvaring — behövdes för andra ändamål. Ny lokal erbjöds i en ouppvärmd barack utanför vakten. Det var en mindre bra lösning ur lagringssynpunkt, varför Sven Scheiderbauer från Flygvapenmuseum och jag undersökte möjligheten att överföra delar av arkivet till Flygvapenmuseum såsom en deposition. Museet förklarade senare att man var beredd ta emot vissa delar av arkivet, t ex den militära litteraturen, inbundna tidskrifter och Nils Söderbergs personarkiv. I förstone gällde dock att organisera tömningen av Lintaarkivet.

Återigen kom Försvarets Materielverk till vår hjälp och erbjöd ett förrådsutrymme i källaren i ”Grå Huset” på Östermalmsgatan 87, dit man flyttat efter att Försvarsstaben lämnat huset för Lidingövägen och militärstabsbyggnaden Bastionen 1981. Flytten genomfördes under jul- och nyårshelgen 1992-93. Så här berättar Bengt Ridderstråle, SFF:s dåvarande kansliföreståndare, om den besvärliga flytten:
”Tillsammans med en av mina söner och en Land Rover med släpvagn hämtade vi under tre eller fyra turer materialet från Lintaverken. En del kartonger var så tunga, att de inte gick att bära! Det var vissa problem att få ner det i källaren. Det fanns en materialhiss som mynnade mot gatan, men den kunde vi inte få använda utan vaktens medgivande — det blev ju ett hål i skalskyddet! Vaktpost måste ställas ut. Uppställningen av bil och släpvagn krävde också en viss diplomati. Det tog ju sin tid att lasta ut och få ner grejorna i källaren. Det var parkeringsförbud på gatan, så vi ställde oss på trottoaren, som var ganska så bred. Både poliser och parkeringsvakter var på oss som hökar, men vi klarade oss utan böter.”

Till Östermalmsgatan, där Försvarets Materielverk hjälpt till med uppsättning av hyllor, flyttades huvudsakligen böcker, handlingar och fotografier. Tidskrifterna packades i flyttkartonger vilka staplades i ett kallutrymme som erbjudits i en barack på Lintaverken.

Före flytten utfördes också en genomgripande inventering av Jan Waernberg av beståndet i Lintaarkivet. Den visade på cirka 2000 boktitlar, 50 hyllmeter med tidskrifter samt en stor mängd fotografier. När han vid ett styrelsemöte i mars 1993 redovisade resultatet av sin inventering, beslöt SFF:s styrelse att anta principen att i största möjliga utsträckning fördela arkivmaterialet på Flygvapenmuseum, Krigsarkivet, dåvarande Rymd- och Luftfartssamlingarna för att ingå i ett blivande civilt flygmuseum, Riksarkivet m.fl., men även Flygvapnets förbandsmuseer och föreningens regionavdelningar. Resterande material och föreningsarkivalierna skulle lämnas i föreningens egen vård.

Det blev nu av olika skäl inte som det var tänkt. Dels hade planerna på ett civilt flygmuseum gått i stå, dels konstaterades att flera av böckerna, fotografierna mm var skänkta till SFF. Man insåg också fördelarna av ett sammanhållet arkiv för forskare, journalister och intresserade medlemmar. Men framförallt var det ingen som drev frågan vidare. Förrådet på Östermalmsgatan blev just det, ett förråd. Det fylldes alltmer med flyttkartonger, papperskassar och travar med tidskrifter, broschyrer och andra handlingar. Efter några år behövde man bokstavligen sätta foten till för att pressa sig in i förrådet.

Nya tag
När jag 1999 tillträdde befattningen som ansvarig för SFF:s kansli, blev en av mina första åtgärder att utifrån det som samlats i förrådet skapa ett någorlunda fungerande arkiv. Det var ett omfattande arbete som inte hade gått att utföra utan hjälp av några entusiastiska och ideellt arbetande medlemmar. Dessa var min bror Gunnar Berns, Haldo Jagénus, Lasse ”Kuben” Bergström och Hjalmar Pajus. Arbetet omfattade i huvudsak att lyfta fram innehållet i kassar och kartonger och att få upp det på hyllor med någorlunda struktur. Det var en trevlig period när intensivt arbete varvades med härligt umgänge. Haldo Jagénus underhöll med berättelser från sin fältflygartid och ”Kuben” hade massor av historier från sin tid som räddningsdykare i Flygvapnet. I samma veva tömdes också vårt kallförråd på Lintaverken. Ett stort antal böcker och några värdefulla tidskrifter överfördes till Östermalmsgatan medan resten lämnades för återvinning.

När det gällde de meterhöga staplarna med tidningar anlitades Karina Sjöberg som tog sig an att ordna ett funktionellt klipparkiv. Det var ett arbete som tog åtskilliga hundra timmar och resulterade i ett system som tillämpas än idag. Även detta arbete utfördes på helt ideell basis. Klipp- och klistraarbetet genomfördes inledningsvis i kanslilokalerna, men sedan i vardagsrummet i hennes bostad i Enköping.

Medlemmarna och andra intresserade kunde under mitten av 2001 inbjudas att besöka arkivet. Glädjande många kom att utnyttja det, trots att det låg lite avigt till i byggnaden som då disponerades av Försvarets Materielverk. För att komma åt arkivet behövdes besökstillstånd som skulle sökas några dagar i förväg. Inpassering skedde genom en särskild vakt där identitetshandlingar och väskor kontrollerades.

Efter en tid skulle FMV komma att släppa byggnaden som redan vid vår inflyttning var stadd i ombyggnad. Den västra delen var klar och uthyrd av hyresvärden Vasakronan till civila intressenter och det var bara en tidsfråga innan ombyggnaden nådde byggnadens östra del där vi höll till. Vi hade naturligtvis förhoppningen att få vara kvar i arkivlokalen, men 2002 kom beskedet att den måsta utrymmas. Åter kom FMV till hjälp. De hjälpte oss, med mankraft och allt, att flytta till ämbetsbyggnadens Tre Vapen ”undre värld”. Tre Vapen hade uppförts under kriget. Vid händelse av bombanfall skulle stabernas personal fortsätta sitt arbete i bombskyddade utrymmen under jord. Där fanns, förutom kontorslokaler, även matsalar, sovsalar, sammanträdeslokaler, fotolaboratorium, förrådslokaler och annat — en ”spegel” av lokalerna ovan jord. Där fanns även en skjutbana för luftgevärsskjutning. Det var den vi fick disponera, försedd som den var med bastant hänglås. Vårt arkiv behöll i stort strukturen från Östermalmsgatan, men var än mera otillgängligt.

Under Vasakronan
2003 halades den militära flaggan på ”Grå Huset” vid en kort ceremoni i närvaro av bland andra Överbefälhavaren. Därvid var en nära nog hundraårig militär verksamhet i huset till ända. Vasakronan, som nu i huvudsak var klar med ombyggnaden, hyrde ut de renoverade lokalerna till Riksåklagaren, dataföretaget Spray, British Aerospace, några advokatfirmor och liknande. Även SFF fick kanslilokaler i huset. Efter förhandlingar med Vasakronan, som parentetisk var mycket välvilligt till vår verksamhet, fick vi också hyra ändamålsenliga utrymmen källaren för vårt arkiv.

Flytten tillbaka från Tre Vapen gjordes även denna gång av FMV som även hjälpte till med att sätta upp hyllor samt förse lokalerna med kontorsmöbler, allt utan kostnad för föreningen. I gengäld erbjöd sig SFF att hjälpa FMV med vissa traditionsvårdsfrågor och att besvara sådana flyghistoriska spörsmål som riktades till verket. Det samarbetet gäller än idag.

Nu när vi äntligen fått funktionella arkivlokaler inleddes arbetet med att registrera alla publikationer, handlingar och inte minst tiotusentals bilder samt att ordna arkivet på ett än mera ”kundvänligt” sätt. Nu behövdes inte längre någon inpasseringskontroll och vi räknade med att antalet besökare skulle öka väsentligt. Den som tog tag i arbetet var min bror Gunnar. Han hade friställts från sitt arbete och hade föga utsikter att få nytt jobb på en kärv arbetsmarknad. För att slippa klättra på väggarna hemma i Spånga åtog han sig att organisera arkivet på helt ideell basis. SFF hjälpte honom dock med ett SL-kort. Under ett års tid, måndagar till torsdagar från morgon till kväll, lade han grunden till arkivet som det ser ut idag. Bara sorteringen och registreringen av fotografierna tog närmare 1 000 arbetstimmar.

För att bringa ordning och reda i det stora antalet småskrifter, broschyrer och liknande, kom vi att använda ett system med tidskriftssamlare av IKEA-typ. Detta system fungerar mycket bra. Härutöver organiserades också ett flygvideotek som torde vara det mest omfångsrika i landet. Omsider skulle arkivet komma att utökas med ytterligare utrymmen. På senare år har även en läshörna ordnats, med de senaste flygtidskrifterna och viss referenslitteratur.

När Gunnar blev med hus i Hälleforsnäs och samtidigt fullbordat sitt arbete i arkivet, sökte vi medlemmar som på ideell basis skulle hålla arkivet levande genom att ta emot och förteckna gåvor och donationer, samt visa besökare tillrätta. Även Gunnar kommer upp några gånger om året från Hälleforsnäs för att hjälpa till.

Arkivet idag
Idag omfattar arkivet en stor mängd boktitlar, ett 100-tal tidskriftstitlar alltifrån Hvar 8:e dag från början på förra seklet fram till dagens flyg- och militärhistoriska publikationer, ett par hundra mappar med broschyrer och småskrifter, handlingar rörande militära och civila haverier, förarinstruktioner samt mycket, mycket mera. Se även de separata förteckningarna på hemsidan.

Arkivet innehåller också SFF:s föreningsarkiv från 1961 och framåt samt flera personarkiv, bland annat efter ABA:s och SAS:s förste tekniske chef Karl Lignell, Nils Söderberg, Tord Ångström, Erik Bratt och många andra.

Arkivet är inrättat i fyra lokaler, samt några förråd, med tillsammans tre forskarplatser med datorer och kopieringsmöjligheter. Allt eftersom arkivet blivit mera känt, har antalet nyttjare ökat, inte minst författare och journalister.

Om arkivet och dess utveckling under senare år kan man också läsa i Kanslinytt i Svensk Flyghistorisk Tidskrift från 1999 och framåt.

En utförlig artikel om arkivet på Lintaverken finns i Svensk Flyghistorisk Tidskrift 4/93, skriven av Jan Waernberg. Där skriver han också om arkivets rariteter. Hit hör till bland annat Gösta Sunesons Moderna Luftfartyg från 1910 samt Tord Ångströms och Enoch Thulins tidiga skrifter.